Varför det kan vara så svårt att avsluta en relation mitt i en förälskelse

Att bli förälskad kan ses som förlösande, speciellt om vi har en längtan om att bli räddade, att den rätte mannen/kvinnan ska komma och hjälpa oss vidare från den livssituation vi befinner oss i. Ju starkare vår längtan har varit, ju sämre vi har mått, ju mer svårt vårt liv har varit och ju mindre koll vi har på våra egna mest viktiga gränser - ju större är risken att vi inte backar när personen vi har förälskat oss i visar varningssignaler om att han eller hon inte är bra för oss. Vi väljer kanske att rationalisera, ta på oss rosa solglasögon eller skygglappar - allt för att slippa ta in det faktum att vi antingen behöver backa eller helt avsluta relationen och kanske också bryta kontakten helt och hållet. Vi spjärnar emot för vi vill behålla illusionen, fortsätta vara i ruset, leva i hoppet om att vi nu äntligen är räddade och ska få det liv vi önskar med den person vi har letat och längtat efter. 

Stannar vi nu kvar i en relation med en person som inte är bra för oss, som kanske utnyttjar våra sårbara punkter (som vi ofta öppnar upp och blottas under förälskelsen) osv, så kommer vårt bagage av dåliga erfarenheter att växa med alla dessa nya dåliga händelser. När vi inte lämnar, utan istället stannar kvar i den relation där en människa utsätter oss för dålig behandling, om och om igen, så bygger vi på vår bank av negativa och smärtsamma händelser. Detta gör, att om vi sedan tänker att vi ska bryta upp, så kommer en väldigt rädsla över att ta hand om allt detta negativa och smärtsamma…vi går alltså inte tillbaka till det dåliga mående vi hade innan förälskelsen, utan vi vet att vi nu kommer må ännu sämre eftersom vi nu har ännu mer vi måste processa och bearbeta. Utöver detta måste vi också smälta känslor av misslyckande, att även detta som började så fint och bra skulle bli så smutsigt och fullt, liksom separationsångest och känslan av att det måste vara fel på oss som inte kan hitta en ”normal” partner som behandlar oss på ett vettigt och sunt sätt. 

Allt det här kan kännas för mycket, för smärtfyllt, för skrämmande - och detta kan göra att vi stannar kvar i en smärtsam relation med en envis förhoppning om att vi ska få relationen att bli så bra och så underbar som den var i början.

När vi märker att vi inte kan förändra vår partner, att hur vi än försöker så nåt vi inte fram - då vänder vi på det och tänker att vi måste förändra oss själva istället…men inte på ett sätt som är konstruktivt där vi står upp för oss själva…utan där vi istället sänker oss till en nivå som inte alls känns bra - allt för att försöka vara vår partner till lags.

HORMONER - TOPPAR OCH DALAR
Om vi mådde dåligt före förälskelsen, om vi kände att livet tappat sitt innehåll och mening, om vi levde under stark stress och ångest under många år utan att återhämta oss, om gått igenom sorg och trauma, om vi kände att vår livssituation var låst mm - så är det ganska troligt att vi haft en obalans gällande det tre viktigaste signalsubstanserna som är inblandade i uppkomst av depression - nämligen serotonin, noradrenalin och dopamin. 

För att vi ska må bra psykiskt krävs att dessa tre olika signalsubstanser är i balans. 

  • Serotonin kontrollerar vårt stämningsläge och hur vi reagerar på stress. Gemenskap, samhörighet och trygghet höjer serotoninnivån och motverkar depressioner.

  • Noradrenalin styr vår vakenhet och energi.

  • Dopamin är att slags belöningshormon som är kopplat till eufori och lustkänslor. Dopamin påverkar humöret, vi blir glada och det motverkar depression. 


Brist på...

  • ...Serotonin gör oss stressade, rädda, ångestfyllda, nedstämda, impulsiva och kan leda till depressioner.

  • ...Noradrenalin, som har en liknande funktion som hormonet serotonin, kan innebära svåra depressioner och känsla av håglöshet. 

  • ...Dopamin gör att vi kan få sömnsvårigheter, känna oss trötta och ha svårt att koncentrera oss. Det som vanligtvis engagerar och intresserar oss orkar vi inte längre med. Stor brist på dopamin kan leda till depressioner, Parkinsons sjukdom och ADHD.

    Dessa tre signalsubstanser spelar också huvudrollen när vi blir förälskade

När vi blir förälskade så...

  • ... sjunker koncentrationen av serotonin i hjärnan betydligt (om vi t ex hade låga halter av serotonin redan när vi blev förälskade så bli obalansen så klart ännu större), vilket kan leda till att vi blir väldigt stressade. Sömnbehovet och aptiten minskar och vi och vi kan helt fokusera på den vi är förälskade i...många blir som "besatta" av objektet för sin förälskelse. 

  • ...ökar belöningsämnet dopamin betydligt, vilket vi upplever som eufori och lycka. Detta gör att vi i känner en form av ”berusning”. Det är dopamin som gör att vi fastnar i beroenden - oavsett om det handlar om droger eller förälskelser. Det finns en fallande skala på vilken aktivitet som frisätter mest dopamin: droger som amfetamin frisätter mest dopamin, därefter kommer alkohol, sex, sötsug,mat, motion och fysisk träning.

  • ...ökar noradrenalin som gör att när vi träffar eller tänker på personen vi är förälskade i så dunkar hjärtat kraftigt, vi rodnar och kan känna att handlattorna blir svettiga. Höga halter av noradrenalin gör också att vi känner stor optimism och entusiasm. 

När vi träffar någon som vi blir blixtförälskade i duschas hjärnans belöningsstruktur med dopamin i en stor men väldoserad mängd. I vanliga fall är det serotoninets uppgift att bromsa dopaminets framfart, och halterna av serotonin blir betydligt lägre när vi blir förälskade (och kanske hade vi redan låga nivåer av serotonin innan vi blev förälskade) är det som att ta bromsen. Vi upplever ett slags fyrverkeri i hjärnan av dopaminet som nu får flöda fritt och då bromsen är "urkopplad" så är det inte ovanligt att vi skenar fram - vi vill vara med den vi är förälskade i dygnet runt, vi vill bo tillsammans, vi vill resa, vi vill gifta oss, vi vill skaffa barn osv...kanske allt inom loppet av tre månader. 

Ju sämre vi mådde när vi blev förälskade, ju mer förlösande och berusande upplever vi så klart förälskelsen av de härliga kickar dopaminet ger. Om vi är mitt uppe i det här härliga ruset, och njuter av att vara nära vår förälskelse och planerar för fullt för framtiden, så kan det bli som en chock om personen vi förälskade oss i plötsligt vänder och visar sig vara någon annan är den han/hon utgivit sig för att vara. 

Kanske visar det sig att personen du förälskat dig inte alls är sådär charmig, snäll och underbar som han eller hon fick dig att tro när ni träffades och under inledningen av er relation, utan det visar sig kanske att den här personen har en personlighet och beteendemönster som är aggressivt. Kanske är också personen väldigt egoistisk, kontrollerande, svartsjuk och börjar förminska dig, börjar hota dig och bete sig illa så fort han eller hon inte får sin vilja igenom. Kanske börjar personen använda sig av allt det du har berättat för honom/henne i förtroende och använder det emot dig. 

Har du vid detta läge inte "bara" förälskat dig utan också skenat iväg på så sätt att du antingen flyttat hem till honom/henne, kanske har ni köpt ett boende tillsammans, kanske väntar ni barn, kanske står du i beroendeställning till den här personen för att du har givit upp ditt arbete och hem för att flytta till den här personen osv - då kan vara svårt för dig att "bara" lämna personen som nu visar dig inte vara bra för dig, vilket kan göra att du dras djupare in i en relation som kommer få dig att må dåligt.

Men även om du "bara" blev väldigt förälskad i den här personen, men har kvar ditt eget boende och egentligen inte är beroende av honom/henne, så kan det kännas som att du är i ett känslomässigt beroende. Fast personen visar upp sidor som är långt ifrån bra så kan det leda till, att du istället för att avbryta relationen, kämpar för att relationen ska bli som den var i början och/eller klamrar dig fast vid drömmen om er relationen. 

Många känner sig väldigt ångestfyllda inför att släppa taget om det som skulle bli lösningen på allt, som gav det härliga ruset, euforin, glädjen, hoppet, drömmarna, illusionerna och som äntligen skulle ge oss livet vi drömt om. Det kan upplevas för smärtsamt att acceptera läget och bearbeta för smärtan innan förälskelsen kanske var så stor...och nu har smärtan bara ökat ännu mer...det blir för mycket. Detta gör att många istället ruckar på sina gränser, värderingar och moral - allt för att få vara kvar i relationen. 

Dopaminet avtar och halterna av serotonin är lågt = vi stannar i jakten på att få en dopaminkick i form av bekräftelse, närhet och sex. Kanske mår vi väldigt dåligt, blir behandlade väldigt illa och då tar vi tacksamt emot den kick dopaminet ger, ruset kan få oss att tro att nu äntligen ska allt bli bra igen! Men dopaminet delas ut med längre mellanrum och det kan leda till att vi likt missbrukare ägnar all vår tid till att fundera ut hur vi ska få den där kicken igen. Tanken på att lämna och aldrig få uppleva de här kickarna dopaminet ger känns väldigt ångestfyllt, speciellt då halterna av serotonin är så lågt. Hela kroppen skriker efter dopamin.

VIKTIGA FRÅGOR

  • Hur såg din livssituation och mående ut när du blev förälskad?
  • Vad var det du ville fly ifrån?
  • Var var det du drömde om? 

Vill du läsa fler öppna texter här på hemsidan?
>> LÄS HÄR

Text
Julia
TuvaForum