Väldigt många berättar...

...att de inte kan kommunicera med sin partner.
...att de inte kan lita på sin partner.
...att deras partner är otrogen.
...att deras partner får skrämmande raseriutbrott som inte står i proportion till det som utlöste det.
...att deras partner trycker ner och förminskar dem.

Många talar alltså om att relationen är osund, till och med skadlig. Trots detta är det så oändligt många som istället för att bryta relationen aktivt arbetar för att hålla sig kvar i relationen.

Vi återkommer till…

  • …fantasier, drömmar, illusioner. Varje gång partnern inledningsvis visade varningssignaler valde vi att blunda för dem eftersom vi ville ha en relation med dem som gick hand i hand med våra illusioner. Om vi skulle agera på varningssignalerna skulle det sätta käppar i hjulet för så mycket som vi ville uppleva tillsammans i relationen. 

  • …rädslan över att förlora möjligheten till att få den relation vi drömmer om. Rädslan över att om vi backar och avslutar relationen så kommer de faktiskt att förändras och få en sådan relation vi drömmer om med en annan kvinna/man. Vi tänker då att den nya partner får det med partnern som vi tycker är det som är så bra…minus det som är dåligt.  

  • …hoppet om att vilja tro att det ska bli annorlunda, att saker och ting kommer att blir bra om vi bara ger det lite tid, om vi bara gör si eller så.


När vi är inne i den här snurren är fullt fokus på att förändra vår partner - vad vi kan göra som ska får vår partner att inte få aggressiva utbrott, inte kalla oss fula ord, inte svika, inte vara otrogen, inte ljuga osv. Vi ägnar oss alltså att att försöka förändra en annan vuxen människas beteendemönster istället för att förändra vårt eget. Den vi försöker förändra vill inte ens förändra sitt mönster, utan fortsätter skamlöst att behandla oss på samma sätt, om och om igen...och vi står som förkrossade och lika chockade varje gång "Hur kan han/hon bete sig så illa och göra det IGEN!" 

Vi ser inte att vi behöver förändra vårt mönster, för det innebär ju att vi måste lämna relationen och det är för oss otänkbart - vi ska lösa detta i relationen, sedan att den är väldigt dysfunktionell och inte har någon grund att stå på bryr vi oss inte om. Den ska fixas genom att vi ser till att partnern börjar bete sig på ett annat sätt.

Så det här innebär att i en sådan här relation finns två vuxna människor och ingen av dem är beredd på att förändra sitt eget mönster, vilket leder till att våra mönster hakar fast i varandra och göra att kugghjulet kan fortsätta att snurra i en destruktiv cirkel. 

Om vi fortsätter att upprepa vårt mönster så kommer vi att få samma resultat.

"Vi går till en spis och vet att en av plattorna är varma. Vi känner på tre plattor med bara fingrarna...och vet då att den fjärde plattan är varm. Men vi sätter ändå snabbt fingrarna på den fjärde plattan och blir chockade över smärtan. 
Nästa gång vi går till spisen vet vi att en av plattorna är varm men vi lägger ändå de bara fingrarna på en efter en för att känna av vilken av plattorna det är. När vi bränner oss blir vi lika chockade som vid första gången.
Vi vänder oss till spisen igen, vädjar till den och hänger oss åt magiskt tänkande "Snälla, bränn mig inte igen!"
Sedan lägger vi fingrarna på plattan, bränner oss och blir inte bara chockade utan också väldigt ledsna...för vi hade ju bett spisen att inte...
Någon säger åt oss att gå ifrån spisen helt och hållet, att börja använda en annan spis istället - en som fungerar som den ska. 
Men våra tankar upptar oss "Hur kan spisen göra så? Vad har vi gjort spisen som gör på det här sättet mot oss? Tänk...om det bara är mot mig spisen gör så här...tänk om någon annan kommer och använder spisen och så fungerar den normalt?
Vi vill vara den som får spisen att fungera som den ska, vi meckar med den och ser över vad vi kan. 
Sedan gör vi om samma sak, lägger fingrarna på plattan, känner av...för den indikerar fortfarande inte vilken platta som är varm...och bränner oss. Tvångsmässigt gör vi om det här för vi känner inte att vi får ro förrän VI får spisen att fungera och vi kan laga en god måltid på den...vi ser därför inte åt alla de spisar som fungerar.

Spisen i sin tur har aldrig fungerat på det sätt vi vill och önskar, inte mer än när den själv vill. I början kan en del sådana här spisar fungera då de har förstått att om de fungerar riktigt bra i början så lockar många till den. Men spisen fungerar ju inte egentligen alls på det här sättet, utan den har sin "störning" och återgår till den. Det gör att en del som lockats till den tacka för sig och väljer en annan spis - men spisen vet också att det finns dem som stannar troget kvar och tror att "störningen" har med dem att göra och att det är dem som måste åtgärda felet...som tror att de kan reparera spisen. Spisen har upptäckt att det finns dem som inte ger upp när den fortsätter att krångla utan tvärtom så binder sig vissa vid den extra starkt nu."

När man ser de här så ser man mer tydligt hur viktigt det är för den som går till spisen att faktiskt sluta vända sig till spisen, att bryta sitt eget mönster och faktiskt ta itu med varför han/hon väljer att gå tillbaka och begränsa sig och sitt liv på det sättet. Ja, man kan bli fäst vid, man kan tycka om och man kan älska - men man måste behålla sin självbevarelsedrift och ta itu med det som gör att man inte kan bryta när det blir en sådan här bindning.
Det fungerar inte att snurra i tankar om hur "spisen" kan fortsätta att krångla fast vi lägger ner hela vårt engagemang i att få den att fungera, vi kan inte fortsätta att anklaga och klandra en människa för hur han/hon behandlar oss och fortsätta att inte bara välkomna dem i vårt liv, utan också söka upp dem och arbeta på att försöka vara dem nära. Vi måste komma dit att vi har ett eget ansvar när det kommer till att en annan människa behandlar oss illa gång på gång, om och om igen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år - vi måste inse att vi är en kugge i det här hjulet och ta ett beslut att inte vara det. 

Det är svårt att förändra invanda beteendemönster, det kan väcka massor med jobbiga och smärtsamma känslor - och det är så klart därför många hittar strategier till att försöka kringgå dem. Men någonstans, om vi vill vidare och utvecklas, så måste vi arbeta för en EGEN förändring och så får vi sörja och ta oss igenom att vi inte fick "spisen" med oss på det sätt vi önskade, hoppades och längtade efter.

Vill du läsa fler öppna texter här på hemsidan?
>> LÄS HÄR

Text
Julia
TuvaForum