AV JULIA | © TUVAFORUM

Jag förstod inte, han som annars verkade så väluppfostrad. Han, så intelligent, välutbildad och alltid bäst på allt. Men så stod han framför mig och skrek fula ord åt mig. Jag tänkte, att eftersom han i övrigt verkar ha koll på hur man beter sig, så måste det här ju vara något högst tillfälligt, att han är under någon tillfällig kris, stress, förvirring.

Jag förstod inte vad det var som gjorde att han som annars kunde förstå saker och ting nu var helt omöjlig. Jag tänkte att detta måste vi kunna prata om, se till att det inte händer igen - för det här var ju så uppenbart fel att det måste han ju också tycka. Jag tänkte att han måste ju skämmas och vara ångerfull. 
Men det kändes som att prata med en vägg, jag nådde inte fram.
Han hade inte gjort något, inget var hans fel - allt var mitt fel.

Han kastade mig baklänges ner i golvet. 
Jag blev så chockad.
Det fanns inte en enda tanke på att resa mig upp och knuffa tillbaka. 
Jag försökte bara få ihop i mitt huvud var det var som hände och HUR det kunde hända. 
Så klart tänkte jag också "Nu måste jag gå, det här går inte, nu är allt slut, vi kan inte leva tillsammans, allt är trasigt, det här går inte att bygga på" Men skräcken jag kände vid tanken på uppbrott, att skiljas, att aldrig mer vara nära honom...aktiverades då jag precis hade förlorat min familj på ett traumatiskt sätt. Den här rädslan jag hade inför separation och uppbrott gjorde att jag gick in i en tankeloop. Istället för att skydda mig själv och lämna den här personen, så tänkte jag.
"JAG måste fixa detta! JAG måste lappa, limma och laga detta! JAG måste få honom att förstå och när jag väl får honom att förstå, då kommer allt bli bra igen och jag slipper det jag inte står ut med - uppbrottet. Snälla, snälla Gud, gör så det bara var ett misstag, att det aldrig händer igen."

Han som stått framför mig, sett mig stint i ögonen och sagt att han ALDRIG någonsin hade behandlat någon annan flickvän illa, att det bara var jag som provocerade honom till att behandla mig på det här sättet, ljög. Det kom fram att han hade slagit sin fd flickvän också. Han kom inte undan med det för det var för många som visste, som hade sett. Men han vände det till att de hade slagits båda två, att de var dem båda som hade slagits och bråkat. Han pratade med stolthet i rösten om hur hans fd flickvän var mycket tuffare än jag, att hon inte vek undan och blev ledsen när han kallade henne fula ord, att hon aldrig försökte förändra honom eller få honom att förstå - han sade stolt, att hon skrek fula ord och slog tillbaka istället. Hon kunde sparka honom mellan benen, skrika och gapa.
Och han lät stolt över det.

Återigen.
Jag förstod inte.
För så kan man ju inte bete sig...

Jag frågade honom varför han tyckte att lösningen låg i att jag skulle att jag skulle skrika fula ord, sparka och slå honom. Jag frågade varför jag skulle sänka mig till sådant beteende som är dåligt istället för att han höjer sig till ett beteende som är bättre. Jag försökte förklara, att det inte är okej att slåss och skrika, kalla den man älskar fula ord osv. Samtidigt kändes det så väldigt konstigt att behöva förklara sådana saker för en vuxen person, det var ju för mig så basala saker, sådant jag trodde alla visste.

Idag förstår jag mer.
Jag förstår att det är en mycket farlig fälla att hamna i, att tro att man kan förändra en annan människa.
Jag förstår att när en människa visar sådana sidor, då ska man vända och gå, och INTE försöka förstå och tro att det går att vända till det bättre.
Jag tror det är väldigt viktigt att inte använda sina ord, utan istället i aktiv handling ta sig ut från relationen.
Jag tror bara på att vända om och gå, så fort som möjligt - och varken vända sig om eller senare vända tillbaka.
Men har man inte dessa gränser från start och är en person som tror att man kan lösa allt med ord, att man bara förklarar för en annan människa så kommer den människan att förstå...och när personen inte verkar förstå, försöker förklara ännu mer - då kan man göras illa snabbt, på kort tid.

TIPS
Visualisera hur du tar på dig dina gympaskor, de bästa du har, och sedan springer du det fortaste du kan.
Visualisera sedan hur du längre fram i andra relationer och möten har blivit mer säker och trygg, att du inte behöver ta på dig gympaskor och springa, att du inte behöver fly - utan att du mer lugnt och sansat kan göra en bedömning "Ok, detta är en person jag inte ska vara nära" och så vänder dig om och går. Då kan du ha vilka skor som helst och du kan lugnt och stadigt, trygg i känslan av att du är rädd om dig själv och är noga med vilka som får vara nära dig.

Provläs fler texter

Vad ingår i ett medlemskap

Välkommen till TuvaForum

Text 
© Julia
TuvaForum

Copyright © 2008-2019 TuvaForum | tuva@tuvaforum.se