Jag förstod inte varför det inte bara var att lämna när det gjorde så ont. Idag vet jag.

Kärlek för mig, liksom för många andra, var sammankopplat med känslomässig oro. Ju mer oro och ångest, ju mer lättnad kände jag vid bekräftelse och bra stunder. Efter riktigt bra stunder och några bra dagar av lättnad och rusig lycka, så blev oron, ångesten och smärtan starkare när allt plötsligt bara försvann igen. Detta pendlande mellan toppar och dalar ledde till kemiska reaktioner i hjärnan som utlöste känslor och mönster jag kände igen från min mest tidiga relation, den jag hade till min mamma.

Kärlek för mig handlade inte om en sund anknytning, intimitet och stabilitet. Kärlek för mig handlade inte om förtroende, omsorg och respekt. Det handlade om intensitet, känslor som var så intensiva att jag tänkte att det bara måste handla om kärlek. Ju mer oro kopplat till en person och relation, ju mer kretsade tankarna kring att det handlade om en person som jag älskade så starkt som jag aldrig älskat någon annan tidigare. Bara tanken på att lämna eller att bli lämnad av "mitt livs kärlek" gjorde mig extremt orolig. För att kunna hitta en förklaring till varför jag inte lämnade var jag tvungen att förneka fakta. Jag var tvungen att sätta på mig skygglappar och dela upp allt för om jag skulle ta in helheten och summan av hur jag lät mig behandlas, i vilken typ av relation jag faktiskt valde att befinna mig i...då skulle jag vara tvungen att stå inför det faktum att jag måste göra det jag var näst mest rädd för, nämligen att lämna relationen. Det jag var mest rädd för var att bli lämnad.

Bandet som fanns, det som jag trodde var en djup anslutning, det var ett band som påminde så starkt om bandet jag hade till min mamma. Det var inget tryggt och stabilt känslomässigt band, utan det var instabilt, skapade mycket oro och också en väldig separationsångest.

När jag mötte "min Prins" kände jag en djup anslutning, det var som att nu äntligen skulle jag få allt det jag saknat och nu skulle jag bli hel...via honom. När han började behandla mig illa och jag stannade så iscensattes precis allt det smärtsamma jag varit med om under min uppväxt...och mitt mönster som präglats till min mamma aktiverades och intensifierades. Istället för att klippa bandet så höll jag mig fast...ju mer oro och mer ångest...ju hårdare klamrade jag mig fast.

Det låg en djup skam i det här.
En djup skam av att inte vara värdig kärlek och omsorg.
Det låg också en djup skam i att jag höll fast vid en person som gjorde mig så uppenbart illa, för jag förstod ju så klart vad jag borde göra. Men rädslan var så mycket mer stark än förnuftet, så för att överleva fick jag dela upp "min Prins" i två delar. Den han var när jag först träffade honom, då när vi var förälskade, då när jag trodde att han var den han utgav sig för att vara. Den andra var den han var när hans ögon blev svarta, när han blev elak, när han vrålade och skrek, när han hånade mig och svek mig på en mängd olika sätt. Min kamp gick ut på att försöka få honom att vara den han var i början och varje gång han visade upp de sidorna så slukade jag de där små smulorna som om de vore nygräddade brödlimpor.

Att till sist bli lämnad och/eller att själv behöva lämna är inte alltid lösningen, det är inte det som är själva frigörandet. 
Varför inte då? 
Jo, för det finns hur många som helst "där ute" som kan iscensätta samma scenario med mig. Det är inte så att de väljer mig eller att jag väljer just dem - utan vi väljer varandra. Som två kuggar i ett hjul snurrar vi runt och spelar upp samma smärtsamma mönster, om och om igen. Idag vet jag att det krävs att genomföra en egen förändring, att inte fokusera på hur jag kan förändra någon annan så att partnern kan bli den som jag önskar att han ska vara. Utan det handlar om att lära sig vad kärlek är. När jag började känna bra och sunda känslor om och och för mig själv, när den inre grunden började läggas - då ändrades också min "modell" för vem jag attraheras av. De som tidigare var som Prinsar för mig, är idag inte längre attraktiva för mig. Kärlek är inte oro, ångest och ingen som intensifieras med hot om att bli lämnad och övergiven. Kärlek handlar om något så mycket mjukare, vänligare och tryggare. Att öppna för det kan låta enkelt men det är en del arbetsamma och långvariga processer för att genomföra det då det handlar om att göra en "omprogrammering" om vad kärlek och en kärleksrelation är. Många som vänder sig till TuvaForum sliter och drar i smärtsamma band, håller krampaktigt fast och försöker hitta lösningar utanför sig själva. Många mår dåligt då de går igenom alla de känslor som är mest skrämmande och smärtsamma för dem. Trots detta tar sig så många igenom faser och processer där de faktiskt lösgör sig och skapar sig en mer sund anslutning till sig själva och därmed också senare i relation till andra. Jag blir så glad och tacksam av att få vara med en bit på alla dessa viktiga resor. 
Starka, envisa och modiga Tuvor.

Text
Julia
TuvaForum